Jag blev alltså hämtad på flygplatsen av mina kinesiska kontakter Michael och Wendy. Jag kände mig inte helt fräsch efter resan, som varat cirka 20 timmar sedan jag lämnade hemmet. Flygresan förresten tillbringade jag bredvid en glad kock från Göteborg som skulle till Kina för femte gången - i år !! Han trivdes så bra med att resa i Kina, och hade denna gången blivit lovad att få jobba i köket på någon restaurang utanför Beijing. Kool gubbe. Nåväl - stor bil väntade med chaufför. Hela bilen luktade som om han och hela hans familj bodde i bilen, med en stark draging åt fisksåshållet. Det stod ganska snart klart att Michael, som jag konverserat i snart ett år på MSN, inte kände sig lika bekväm med att tala engelska som att skriva det. Allt ha sa skulle översättas av Wendy. Chauffören drog på helljuset så snart gatlyktorna slutade och vi körde ut på motorvägen. Helljuset behölls på hela tiden, oavsett mötande trafik eller framförvande fordon. Här bryr man sig inte så mycket om trafikregler. Omkörningar görs på den sida där det för tillfället är bäst plats. Trött stupar jag sedan i säng, när vi efter 3 timmar når fram till mitt hotell. Chauffören hade helljuset på även när han lämnat mig.
Dagen efter går åt till fabriksbesök och möten. Lunchen intogs i en av fabriken matsalar. Vi var fyra runt bordet, Michael, Wendy, Wang och jag. Jag vägrade stolt att ta emot kniv och gaffel, här ska min själ ätas med pinnar! In kommer fat efter fat med mat som ställs på den obligatoriska snurrbara glasskivan. Först några skivade korvar, lök, nykokta (varma) räkor, friterad bläckfisk, skumma "döllingar" som låg i nåt som liknade snäckskal. Det var kanske en sorts mussla, men jag är inte säker. Det mesta smakade gott, men vissa saker hade lite halvskum konsistens. Sen kommer servitrisen in med wienerkorvs-tjocka tusenfotingar. Nykokta och rykande varma. Mina värdar hävdar bestämt att det är en slags kräfta. Jag hugger in på en, som visar sig smaka hyfsat i alla fall, men fan vet om det ända inte var en insekt....
At äta med pinnar förresten, är OK så länge man koncentrerar sig, och inte hunnit bli alltför kladding om högerhanden. Eftersom vissa delar av måltiden kräver finger-användning (som att pilla räkor eller spräcka en insekt) så är det oundvikligt att handen efter ett tag blir lite slibbig. Då far pinnarna runt lite som dom vill mellan fingrarna. Har man få fått ett stadigt grepp, gäller det att försöka hålla kvar det så länge man kan. Sista delen av lunchen bestod av en skål kallt ris, och en brun-grön buljongkokt fisk av obestämbart urprung. Fisken var mycket god och vällagad, med purjolök och morötter i buljongen. Kineserna smaskade högt från första tuggan, man äter alltid med öppen mun här. Gärna ivrigt diskuterande samtidigt, så att ej nedsvald mat stänker ur munnen. Maten sköljs ner med svagt te och öl. Kolsyran i ölen kan som bekant ge lite gaser i matstrupen. Inga problem, det är bara att rapa rakt ut, något som kineserna ofta gör.
Efter att alla förefaller mätta, händer det oväntade. Wendy spanar in något på bordet. Hon greppar sina ätpinnar, och kör med ett resolut hugg ner pinnarna i ögonhålan på fiskhuvudet som står kvar på bordet. Det är uppebarligen inte första gången hon kör detta trick, för ut ploppar så klart fiskens ärt-stora öga. Hon fixar lätt att fånga ögat med pinnarna, och giring stoppa ögat i munnen. Man liksom hör när hon biter till, och det göttiga innehållet sprids i hennes mun. Mmmm.
På kvällen tog vi en promenad i en vacker park innan det var dags för middag. Här ned följer ett par bilder.
